jag vet att det finns så många som skulle kunna säga att musiken är deras allt. Att de inte skulle överleva utan musik. Jag har länge tyckt att det bara är löjligt. Det är klart att man överlever utan musik liksom. Allt man behöver är ju att äta, sova, andas osv.. Men jag förstår verkligen nu sedan några år tillbaka (speciellt de sista två åren) att musik verkligen KAN betyda så mycket. Utan musik idag, skulle jag inte leva mitt liv fullt ut.

När jag var ungefär sex år gammal så började jag att sjunga i kör. Det höll jag på med tills jag gick i 8:an. Sen tog jag några års uppehåll, men i andra ring (har jag för mig) så började jag att sjunga några månader i kör igen. Men det tog inte lång tid alls innan jag fattade att det inte var så jag ville ha det. Visst, jag tycker att det är jättekul att sjunga i kör. jag skulle gärna börja sjunga igen om några år, men jag nöjer mig inte bara med det.

När jag gick i 7:an fick jag för första gången i hela mitt liv höra att jag verkligen var bra på att sjunga. Jag tänkte inte så mycket mer på det på några år, men sen första året på gymnasiet så började jag sjunga lite med en klasskompis. Jag minns hur det började. jag skulle följa med honom till en musikaffär, han skulle kolla på en gitarr. Han började spela på en låt, och jag insåg att jag kunde låten, så jag sjöng lite med honom. Så frågade han om jag kunde en annan låt, och sen lärde han mig fler låtar. Han skrev ner texterna åt mig, jag lärde mig dom och sjöng sedan dom till hans gitarr. efter att vi hade hållt på och träffats på den där musikaffären i några månader, så bestämde vi oss för att börja träffas efter skolan i musiksalen. Vi hade ca 10 som vi alltid körde. några av dom var: "hallelujah", "oh boy", "kom änglar", "i´m yours". När vi hade hållt på så några månader så bestämde vi oss för att vi ville spela in en julskiva. Så några andra i klassen hjälpte oss med det, eftersom vi behövde både bas, trummor och ibland en till sångare. Så vi övade in några jullåtar, men sen sket det sig. Vi tog ett uppehåll ett tag, men jag och min gitarrkompis gav inte upp. han hade skrivit en massa låtar som vi skulle tävla med. Allt gick skitbra tills han kom på att han inte kunde vara med i tävlingen. Ännu en sak som sket sig.

jag sjunger fortfarande, varje dag. när jag är ledsen och behöver bli glad så sjunger jag. När jag är glad och vill sprida min glädje så sjunger jag. sen sjunger jag mycket för att jag känner att det är viktigt, så man inte glömmer bort. om jag tar uppehåll så låter rösten sämre tycker jag. men den största anledningen till att jag sjunger, det är för att det får mig att må bra. Den är den enda riktiga stunden då jag får vara precis den jag är.