Allting känns så bra just nu. Jag känner verkligen att 2012 är mitt år. Jag har ätit LCHF-dieten ca 5-6 gånger, och varje gång har jag misslyckats av olika anledningar. En gång var det min födelsedag, och då kände jag att jag var tvungen att äta tårta i alla fall. En annan gång bröt jag armen. En gång var jag tvungen att bryta för att jag åkte utomlands. En gång skulle jag på fest och jag kände att jag behövde få unna mig (jag hade då gått ner 10 kilo, allting i onödan). Även om jag har olika orsaker till att sluta med dieten nästan varje gång så handlar det alltid om att kroppen försöker att lura hjärnan genom att signalera: "Du får äta idag, du förtjänar det", "du kan ju inte vara utan tårta på din födelsedag", "man kan inte äta LCHF-dieten utomlands" eller "bryter man armen så är det synd om en, då måste man få unna sig".

Man kan vara utan tårta på sin födelsedag! Jag förstår verkligen inte hur man kan vara så förbannat lättlurad. Det slutar alltid på samma sätt. Några dagar säger hjärnan åt mig samma sak:"du får äta, njut!" Inte förän några dagar senare inser jag faktiskt vad det är jag har gjort. Att jag har brutit dieten, och måste börja om helt från början igen. Det var just därför jag planerade det här så pass länge. Jag ville inte att någonting skulle komma ivägen (julafton, nyår). Därför tyckte jag redan i oktober att 1:a januari skulle vara ett perfekt datum!

Nu ska jag packa min väska med både matlåda, skolböcker och träningskläder och skor. Jag undrar om ens hälften får plats. Jag skriver mer ikväll och berättar hur det gick på gymmet! :)